Detta hände på den tiden när hela Småland genomkorsades av smalspåriga järnvägar. Nu finns denna spårbredd endast kvar som museijärnvägar på ett fåtal platser. Min familj bodde då bara ett trettiotal meter från järnvägen och på andra sidan låg en hållplats med en ”plåtstins”. En plåtstins var en skylt som vändes av den påstigande passageraren så att lokföraren skulle stanna och var den inte vänd så stannade inte tåget. 
Händelsen som jag skall berätta om inträffade i slutet av augusti det år jag började första klass. Det var nämligen så att det sista passagerartåget skulle passera för att järnvägen skulle läggas ner. Ungefär en kvart innan tågets ankomst kom några skolkamrater till min äldre bror, därför att de skulle plocka blommor som de senare skulle överräcka till lokföraren. Som vanligt tjatade jag mig till att få följa med. Det blev några ”fina” blombuketter med sensommarblomster. Så signalerade tåget att det var på ingående. Men det var inget tåg med lok och vagnar och till min stora besvikelse såg jag att det var en ”banangul” rälsbuss med en liten godsfinka på släp som sakta vaggade in och stannade framför den väntande kommittén. Den bestod av bl. a. oss barn som stolta överräckte våra fina blomsterbuketter  till föraren. 

Eftersom det var sista passagerartåget på denna järnvägslinje, så fanns det en hel del högre SJ-folk och även en journalist för en tidning med. Journalisten var snabbt ute ur rälsbusen och fotograferade oss tillsammans med rälsbussföraren och gjorde en intervju. De högre SJ-herrarna tog då tillfället i akt och bjöd med oss på tåget för att åka fram och åter till ändhållplatsen som var belägen någon mil bort. Nyfikna och stolta gick vi ombord på rälsbussen för det är ju inte varje dag som man blir bjuden på tågresa. När så det signalerades för avgång och rälsbussen började att röra sig vinkade vi till våra avundsjuka kamrater som inte fick följa med. Efter att passerat en järnvägsstation var vi så framme vid slutstationen. Där skulle tågsetet vändas så att den lilla godsfinkan kom efter rälsbussen. När detta var utfört var det så dags att åka tillbaka till hållplatsen där vi hade stigit på. En del av våra kamrater stod kvar och väntade på oss, för att höra våra livfulla berättelser om tågresan. Medan andra hade gått hem, de var lite avundsjuka och ville inte höra oss berätta om gratisresan. 

Detta var sista gången det rullade ett passagerartåg på denna järnvägslinje. Några godståg per vecka passerade dock några år till. Efter ytterligare några år togs så järnvägsrälsen bort. Nu är det inte så mycket kvar som påminner om att det funnits en järnväg. Den gamla banvallen används till bl. a. cykel- och promenadväg, timmerväg. Medan den på en del ställen är helt igenväxt.