Lursten
Vid den numera nedlagda och upprivna järnvägen Mönsterås
– Åseda, finns ett märkligt minnesmärke. Det finns på
linjen mellan Abbetorp och Vackerslätt och det är ett minnesmärke
som varken rost eller mal kan förstöra, nämligen Lursten.
Överbyggmästare för delsträckan Sandbäckshult
– Alsterbro, som blev klar 1905 var civilingenjör Robert Luhr. Till
sin hjälp hade han bland annat ingenjörerna Brandberg och Moberg
och scaktmästarna Åberg och Jönsson. Det var så att
ett jättestort flyttblock låg i vägen när järnvägen
skulle gå genom en skärning och det kom att ligga precis i kanten
på denna. Det enklaste och lättaste hade varit att lägga
några dynamitgubbar under och spränga sönder det. Stenmassorna
hade sedan kommit väl till pass för fylla ut järnvägsbanken
med i det närbelägna Bäckflyet, till vilket sten och grus
fick fraktas långa vägar.
Men så skedde inte, den idérike ingenjör Luhr beslöt
istället att det skulle byggas en mur av äkta smålänsk
granit som stöd för stenen mot järnvägen. Därför
byggdes en mur av väl huggen och snygg sten. Detta till en kostnad
av närmare 1000 kronor i dåvarande penningvärde vilket
då var en stor summa pengar. För denna dyrbara stödjemur
fick ingenjör Luhr mycket kritik och då kanske mest av dem som
inte hade med saken att göra, vilket brukar vara vanligt. Stenen fick
namnet Lursten, dels på grund av att den stod och ”lurade” i kanten
och dels efter ingenjör Luhr. Sten Persson, en ung rallare som var
från Värmland, ansåg som en skyldighet mot sitt förnamn
att ägna stenen en liten visa. Efter att ha knåpat några
timmar presenterade han följande visa. Fritt återgivet utan
ändringar.
Stenen står på lur och lurar mig sa Luhr
och byggde av äkta granit en stödjemur.
Luhr hade tur, ty stenen vilade tryggt på sin mur.
En bolagsgubbe blev dock sur
och sade: vilken enkel procedur
om Luhr sprängt bort stenen och struntat i sin mur.
Luhr fick mycket roligt åt visan då den presenterades för
honom. För sitt arbete som överbyggmästare hade ingenjör
Robert Luhr en årslön på 6000 kronor. En summa som på
den tiden väckte stort uppseende, då man för den kunde
köpa en skaplig ”gårabit”.
Järnvägen som under stor möda byggdes finns inte kvar. Passagerartrafiken
upphörde i september 1959 och några år därefter revs
rälsen upp. Om några hundra år då en skogsvandrare
får se stenen kommer han nog att fundera både länge och
väl innan han kan reda ut hur denna sten mitt inne i skogen fått
en så förnämlig stödjemur. Järnvägen har
då säkerligen växt igen och på vissa ställen
är det troligtvis svårt att ens märka något av den.
Det är endast de gapande skärningarna genom bergen som vittnar
om att det en gång har funnits en järnväg här.
Nästan 40 år efter det att järnvägen nedlades och
rälsen revs upp finns ännu spår efter den. Järnvägslinjen
är röjd och den används av skogsägarna som lastbilsväg
när avverkningar görs i skogen. Efter det att järnvägslinjen
lades ner återgick marken till de forna markägarna, som fick
återlösa denna om intresse fanns för det.
Att göra en cykeltur på den forna järnvägslinjen
mellan Vackerslätts och Abbetorps före detta stationer, är
något som kan rekomenderas. Sträckan är sju kilometer och
bästa vägen är från Vackerslätts station. Turen
går genom ett skiftande och vackert skogslandskap, långt från
bebyggelse. Älg, rådjur eller annat vilt är de enda levande
varelser. Framme vid Luhrsten, som är belägen ungefär på
samma avstånd från båda stationerna, kan man konstatera
att naturen inte tagit tillbaka vad den en gång fick lämna ifrån
sig. Den är på gång att gör det, men ännu lär
det dröja många år innan överbyggmästare Robert
Luhrs byggnadsverk är helt försvunnit, om det någonsin
gör det. Den kraftiga stödjemuren lär tåla mycket.
|
