Hemvärnet var snabbt på plats, men innan bevakningen var ordnad hade ett lämmeltåg  av folk från bygden samlats för att plockat till sig ”souvenirer” av olika slag, vrakdelar av aluminium, instrument m. m. Experter som kom till nedslagsplatsen förstod att det inte rörde sig om något bomblastat flygplan som störtat och inte heller att det kunde röra sig om någon V1:a som man kände till sedan tidigare. Man hittade en liten krater och en stor krater cirka 5 meter i diameter och med ett djup av cirka 2,5 meter samt en massa vrakspillror. Det som dominerade var en stor, timglasliknande tingest med över 1,5 m diameter och en vikt av ca 1 ton. Det visade sig senare vara insprutningsanordningen till raketmotorn. Vrakrester, bränslerör och andra delar som hade regnat ner över området hängde högt upp i träden. Det avspärrade området genomsöktes av militären under ett par dagar och man tog även elektronisk malmletningsutrustning till hjälp för att hitta så mycket material som möjligt. 

Genom upprop i tidningarna, hjälp av polisen och besök i socknens skola fann man ytterligare material som intresserade tagit som souvenirer. En 12-årig skolpojke hade hittat en ”svart låda” full av radioimpulsutrustning, det var V2:ans styrmaskin, som han skruvade isär och satte ihop igen när han kommit hem. Han fick dock lämna ifrån sig sitt fynd efter påtryckning av bland annat sin lärare. Andra lokala genier hade gjort uträkningar efter att sett raketen och beräknat att dess hastighet var över 3000 km/tim. En sådan hastighet som var så otrolig, att de var rädda att bli betraktade som idioter om de berättade  om sina beräkningar. Trots att de hade räknat ganska rätt, V2:an hade just den farten i slutet av sin luftfärd. Det blev cirka ett par ton skrot, mest aluminiumdelar som plockades ihop och kördes på lastbil till flygflottiljen F 12 i Kalmar där det låstes in i en hangar. Snart kom man underfund med att det måste röra sig om ett av Hitlers topphemliga vapen. Vrakdelarna fördes till Stockholm för vidare undersökning av diverse experter. På flygspaningsbilder över Frankrike och Tyskland kunde man se föremål som nära till form och storlek liknade de rekonstruktionsskisser som ganska snabbt hade gjorts med ledning av de undersökta resterna. 

Det var ett misstag under en provskjutning från raketbasen i Peenemünde i norra Tyskland som ledde till att vedergällningsvapnet V2 blev känt utanför Tyskland. Det var en sådan som hade exploderat strax utanför Bäckebo. Veckan innan hade de allierade landstigning i Normandie och Hitler ville till varje pris sätta igång med sin vedergällningsbombning av London och det var bråttom med raketproven. ”Bäckebotorpeden” som den kom att kallas var en testraket och innehöll därför en mängd telemätningsutrustning för mätningar från marken. Denna elektroniska utrustning gjorde experterna som undersökte vrakdelarna något konfunderade beträffande om raketen eventuellt styrdes från marken. Att just denna V2: hamnade på svenskt territorium, istället för långt ute i Östersjön som avsikten var kan ha berott på en felfunktion. En del forskare har hävdat att tyskarna med avsikt riktat den mot Sverige för att de skulle få exakt besked om nedslagsplatsen. Detta för att kunna göra de korrigeringar som behövdes för att träffa London. 

V2:an var ett nytt slags vapen som hade en toppfart av cirka 5750 km/tim. Den vägde 13 ton och kunde bära ett ton sprängämne. Nio ton var drivmedel som förbrukades under luftfärden som varade fyra till fem minuter. Räckvidden var cirka 350 kilometer. Raketen var 14 meter lång och dess diameter var 1,7  meter. V2:an liksom V1:an användes främst mot engelsmännen, men även mot andra länder. Den var praktisk på slagfält som låg lång bort och dit inte artilleriet kunde nå. Hitler var ytterst skeptisk till V2:an men insåg slutligen vilka förödande effekter raketerna kunde ha mot fienderna. Den 8 september 1944 sköts den första V 2:an mot London och den sista sköts i april 1945. Många människor dog och ännu flera skadades svårt av de V2-raketer som sköts mot London och södra England. En hel del exploderade innan de nådde sina mål och andra tappade riktningen. 

V2- raketen hade ingått i ett forskningsprogram vid den utvecklingsfabrik som funnits vid Peenemünde sedan 1936 och där mycket ny teknik tagits fram efter många experiment. USA och Sovjet genomförde också en rad försök att få upp en raket under 30-talet. Men det blev Hitlers framgångsrika forskarlag som under 2:a världskriget lyckades. Det kom att bli Tysklands bedrifter, kunskaper och vetenskapsmän som blev stommen i Sovjets och USA:s raketprojekt. Vid krigsslutet slogs man om att få så stor bit som möjligt av kakan. Amerikanarna tog de bästa tyska vetenskapsmännen och alla V2-raketer man kunde, ryssarna fick nöja sig med resterna. Bland de som kom till USA fanns bland annat V2-ans konstruktör, raketforskaren Werner von Braun och han utvecklade sin uppfinning i USA. Där kom den att bli grunden till landets rymdprogram och förde många astronauter ut genom jordens stratosfär och satte människan på månen. 

Den 13 juni 1994 anordnades en minnesträff vid nedslagsplatsen av Hembygdsföreningen. Detta med anledning av att det var 50 år sedan ”Bäckebo Torpeden” föll ned nära Gräsdals gård. Det berättades om händelsen för 50 år sedan, av bl a personer som upplevt den. En händelsen som ingen visste riktigt vad det var för någonting när den inträffade. Men som var mänskligheten första steg in i rymdåldern. En skylt är framtagen av Hembygdsföreningen och Flygvapenmuseum tillsammans och har satts upp vid platsen. 

Vill man besöka platsen så får man köra några kilometer på den smala grusvägen, tills man kommer fram till skylten som visar vägen och som finns strax  söder om gårdarna i Gräsdals by. 

Därifrån får man så vandra till fots långs den snittslade stigen genom skogen, förbi grunden efter torpet "Göteborg". Efter knappt 10 minuters vandring kommer man så fram till nedslagsplatsen som är framröjd i ungskogen. 

Ännu idag mer än 55 år efter händelsen syns kratern efter nedslaget. Den är cirka fyra - fem meter tvärs över och en och halv meter djup. Nu växer det gräs i den, så var det inte 1944, då det var ett stort grushål och långt till närmsta grästrå. 

Det är nästan så att man kan höra historiens vingslag när man befinner sig vid kratern och tänker på att det var här som mänskligheten tog steget in i rymdåldern när världens första överljudsfarkost slog ner här den 13 juni 1944. 
 
 

Den 13 juni 2004 var det 60 år sedan V2 raketen slog ner i Gräsdal utanför Bäckebo. För att ihågkomma denna händelse invigdes en utställning 13 juni 2004 i Kulturmackens lokaler i Bäckebo. Utställningen visas under Kulturmackens ordinarie öppettider fram till den 30 november 2004. 
 

Utanför lokalerna finns en modell i full storlek uppställd av V2:an.

Här visas vrakdelar, bilder och andra dokument.

Vrakdelar från V2:an.